Google Website Translator Gadget

måndag 27 februari 2012

Berättelsen om Josef


I 1 Mos 37:2-50:26 kan man läsa berättelsen
om Josef och hans bröder. Detta är en fascinerade historia, om hur Gud kan vända det dåliga till något bra. Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem. Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner eftersom han hade fött honom på sin ålderdom, och han lät göra en hellång livklädnad åt honom. När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Josefs drömmar
 Josef hade en dröm som han talade om för sina bröder. Efter det hatade de honom ännu mer. Han sade till dem: "Hör vilken dröm jag har haft. Vi band kärvar på åkern. Då reste sig min kärve upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve." Men hans bröder sade till honom: "Skulle du bli vår kung och härska över oss?" Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för det han hade sagt. Sedan fick han ännu en dröm som han berättade för sina bröder. "Lyssna", sade han, "jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig." När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: "Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?" Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.

Josef blir såld till Egypten
Och hans bröder gick för att vakta sin fars får i Sikem. Då sade Israel till Josef: "Se, dina bröder vaktar fåren i Sikem. Jag vill skicka dig till dem." Han svarade: "Jag är beredd." Israel sade till honom: "Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka till mig med besked." Så sände han i väg honom från Hebrons dal, och han kom till Sikem. Där mötte han en man medan han gick omkring villrådig på fältet. Mannen frågade honom vad han sökte. Han svarade: "Jag söker efter mina bröder. Säg mig var de vaktar sin hjord." Mannen svarade: "De har gått härifrån. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan." Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan. Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, överlade de om att döda honom. De sade till varandra. "Där kommer drömmaren. Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar." Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan dem och sade: "Vi kan inte slå ihjäl honom." Och han fortsatte: "Spill inte blod! Kasta honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!" Han ville nämligen rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till hans far. När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga livklädnaden som han hade på sig. Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom, det fanns inget vatten i den. Sedan satte de sig ner för att äta och fick då se en karavan med ismaeliter som kom från Gilead, och deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum. De var på väg ner till Egypten. Då sade Juda till sina bröder: "Vad har vi för nytta av att döda vår bror och dölja hans blod? Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna! Låt inte vår hand komma vid honom, han är i alla fall vår bror, vårt eget kött och blod." Och bröderna följde hans råd. När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver till ismaeliterna, som förde Josef till Egypten. När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder  och gick tillbaka till sina bröder och sade: "Pojken är inte där! Vart skall jag nu ta vägen?" Men de slaktade en bock och tog Josefs livklädnad och doppade den i blodet. Sedan skickade de hem den hellånga livklädnaden till sin far och lät säga: "Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons livklädnad." Och han kände igen den och sade: "Det är min sons livklädnad. Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven." Och Jakob slet sönder sina kläder, svepte säcktyg om sina höfter och sörjde sin son under lång tid. Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: "Jag skall med sorg fara ner i dödsriket till min son." Så grät hans far över honom. Men medaniterna sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna.

Josef hos Potifar
Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. HERREN var med Josef och allt lyckades för honom. Han var i sin egyptiske herres hus, och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt som han gjorde lät HERREN lyckas väl. Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus, och allt han ägde lämnade han åt Josef att sköta om. Från den stund han hade satt honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade HERREN egyptierns hus för Josefs skull. HERRENS välsignelse vilade över allt han ägde, både hemma och ute på marken. Och han lämnade allt i Josefs vård och sedan han hade fått honom till sin hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt. Josef var välväxt och såg bra ut. Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: "Ligg med mig!" Men han vägrade och sade till sin herres hustru: "Ända sedan min herre tog mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat åt mig att sköta om. Här i huset har han inte större makt än jag, och ingenting annat än dig har han förbehållit sig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?" Fast hon dag efter dag talade på det sättet till Josef, lyssnade han inte på henne och ville inte ligga med henne eller vara tillsammans med henne. Men en dag då han kom in i huset för att utföra sitt arbete och ingen av husfolket fanns inne, grep hon honom i manteln och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde därifrån. När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: "Se här, han har fört hit till oss en hebreisk man som vill locka oss till lättsinne. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han kvar manteln hos mig och flydde ur huset." Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig till dess hans herre kom hem. Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: "Den hebreiske tjänaren, som du har fört hit till oss, kom in till mig och ville locka mig till lättsinne. Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut ur huset." När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade handlat så mot henne, blev han rasande och satte Josef i det fängelse där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef som fånge. Men HERREN var med Josef och visade honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. Han lät alla fångar i fängelset stå under Josefs uppsikt, och allt som skulle göras där fick Josef göra. Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom HERREN var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.

Hovmästarens och bagarens drömmar
En tid därefter hände det att den egyptiske kungens hovmästare och hans bagare handlade orätt mot sin herre, kungen i Egypten. Farao blev vred på sina båda hovmän, överhovmästaren och förste bagaren, och lät sätta dem i förvar i drabantbefälhavarens hus, i det fängelse där Josef satt fången. Befälhavaren för drabanterna utsåg Josef att betjäna dem och de satt där i förvar en tid. Medan de satt i fängelset hade den egyptiske kungens hovmästare och hans bagare under samma natt var sin dröm, var och en med sin särskilda uttydning. När Josef på morgonen kom in till dem, såg han att de var upprörda. Han frågade faraos hovmän, som satt i förvar med honom i hans herres hus: "Varför ser ni så sorgsna ut i dag?" De svarade honom: "Vi har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den." Josef sade till dem: "Att ge uttydningen är Guds sak. Berätta drömmen för mig." Då berättade överhovmästaren sin dröm för Josef och sade: "Jag drömde att jag såg en vinstock framför mig. På vinstocken fanns tre rankor, och knappt hade den skjutit skott förrän blommorna slog ut och klasarna bar mogna druvor. Jag hade faraos bägare i handen, och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare. Sedan satte jag bägaren i faraos hand." Josef sade till honom: "Detta är uttydningen: De tre rankorna betyder tre dagar. Om tre dagar skall farao upphöja ditt huvud och ge dig tillbaka din plats. Du skall få ge farao bägaren i handen som förut då du var hans hovmästare. Men tänk på mig när det går bra för dig, så att du visar barmhärtighet mot mig och nämner om mig för farao och hjälper mig ut ur det här huset. Jag rövades bort från hebreernas land, och inte heller här har jag gjort något som man borde sätta mig i fängelse för." När förste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning, sade han till honom: "Jag hade också en dröm, och se, jag bar tre korgar med vetebröd på huvudet. I den översta korgen fanns det alla slags bakverk, sådana som farao brukar äta. Men fåglarna åt av dem ur korgen på mitt huvud." Då sade Josef: "Detta är uttydningen: De tre korgarna betyder tre dagar. Om tre dagar skall farao upphöja ditt huvud och ta det av dig. Han skall hänga upp dig på trä och fåglarna skall äta ditt kött." Tre dagar därefter var det faraos födelsedag och han gjorde en fest för alla sina tjänare. Då upphöjde han bland sina tjänare både överhovmästarens huvud och förste bagarens. Han satte överhovmästaren tillbaka i tjänst så att denne åter fick sätta bägaren i faraos hand, men förste bagaren lät han hänga, så som Josef hade uttytt för dem. Men överhovmästaren kom inte ihåg Josef utan glömde honom.

Faraos drömmar
Efter två år hände det att farao drömde att han stod vid Nilen. Han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden. De ställde sig bredvid de andra korna på flodstranden, och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade farao. Men han somnade igen och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, som växte på samma strå.,Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden.,Och de sju tunna axen slukade de sju frodiga och fulla axen. Sedan vaknade farao, och se, det var en dröm.,På morgonen var han orolig till sinnes och han skickade bud och kallade till sig alla spåmän och alla vise män i Egypten. Farao berättade sina drömmar för dem, men det fanns ingen som kunde uttyda dem för honom. Då sade överhovmästaren till farao: "I dag måste jag påminna om mina synder. ,När farao en gång var vred på sina tjänare, satte han mig och förste bagaren i förvar i det hus som tillhörde befälhavaren för drabanterna.,Då hade vi båda samma natt var sin dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda uttydning. Tillsammans med oss fanns där en ung hebré som var tjänare hos befälhavaren för drabanterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han uttydde dem för oss, ja, han uttydde vad var och en av oss hade drömt, och som han uttydde för oss, så blev det. Jag fick tillbaka min tjänst och den andre hängdes." Då skickade farao bud efter Josef. Man skyndade sig att föra ut honom ur fängelset, och han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao. Farao sade till Josef: "Jag har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig att när du får veta en dröm så kan du uttyda den." Josef sade till farao: "Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar." Då sade farao till Josef: "Jag drömde att jag stod på Nilens strand. Jag såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, klena och mycket fula och magra. I hela Egyptens land har jag aldrig sett så fula kor. Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna. Men när de hade svalt dem, kunde man inte märka att de hade ätit upp dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag. Men jag drömde igen och såg då sju ax, fullmatade och vackra, växa på samma strå. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. Och de tunna axen slukade de sju vackra axen. Detta har jag talat om för spåmännen, men ingen kunde förklara det för mig." Då sade Josef till farao: "Faraos drömmar har en och samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra. De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder också sju år. Drömmarna har samma betydelse. De sju magra och fula korna som steg upp efter dem betyder sju år, liksom de sju tomma axen som var svedda av östanvinden. Sju hungerår skall komma. Det var detta jag menade när jag sade till farao: Vad Gud tänker göra har han låtit farao veta. Sju år skall komma med stort överflöd över hela Egyptens land. Men efter dem skall det komma sju hungerår och man skall glömma allt det tidigare överflödet i Egypten, och hungersnöden skall ödelägga landet. Man skall inte minnas det tidigare överflödet i landet för den hungersnöd som sedan kommer, ty den skall bli mycket svår. Att farao har haft drömmen två gånger betyder att detta är fast bestämt av Gud och att han skall låta det ske snart. Därför bör farao utse en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. Farao bör också sätta tillsyningsmän över landet och ta upp femtedelen av skörden i Egypten under de sju överflödsåren. Under dessa kommande goda år skall de samla in allt ätbart och lagra och förvara säd under faraos tillsyn i städerna. Och det skall finnas förråd av livsmedel för landet under de sju hungerår som skall komma över Egypten. Så skall landet inte behöva gå under genom hungersnöden."

Josef upphöjs 
Detta tilltalade farao och alla hans tjänare, och han sade till dem: "Finns det någon som har Guds ande som denne man?" Och farao sade till Josef: "Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. Du skall förestå mitt hus och allt mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen skall jag vara förmer än du." Farao sade vidare till Josef: "Se, jag sätter dig över hela Egyptens land." Och farao tog ringen från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld kring hans hals. Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade "Abrek! framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land. Sedan sade farao till Josef: "Jag är farao. Utan din vilja skall ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot." Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa och gav honom till hustru Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. Därefter reste Josef omkring i Egyptens land. Josef var trettio år när han stod inför farao, kungen i Egypten. Sedan han lämnat farao reste han omkring i hela Egypten. Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd, och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje särskild stad lagrade han den föda som man hämtade från fälten runt omkring. På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas. Innan hungeråren kom, föddes två söner åt Josef. De föddes åt honom av Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. Josef gav den förstfödde namnet Manasse, "ty", sade han, "Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus." Åt den andre gav han namnet Efraim, "ty" sade han, "Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land." Men de sju överflödsåren i Egypten tog slut. Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev hungersnöd i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt. Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: "Gå till Josef och gör som han säger!" När hungersnöden hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men hungersnöden blev allt svårare i Egypten. Och från hela världen kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden var svår i hela världen.

Josefs bröder i Egypten
När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten, sade han till sina söner: "Varför är ni så rådlösa?" Och han fortsatte: "Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp säd åt oss, så att vi överlever och inte dör." Då reste tio av Josefs bröder ner för att köpa säd i Egypten. Jakob skickade inte Josefs bror Benjamin med de andra bröderna, för han var rädd att det skulle hända honom någon olycka. Så var också Israels söner bland dem som kom för att köpa säd, eftersom det rådde hungersnöd i Kanaans land. Josef var nu den som hade makten i landet och det var han som sålde säd till allt folket. När Josefs bröder kom dit, bugade de sig för honom med ansiktena mot jorden. Då Josef såg sina bröder kände han igen dem. Men han låtsades att han var en främling för dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: "Var kommer ni ifrån?" De svarade: "Från Kanaans land för att köpa säd till mat." Trots att Josef kände igen sina bröder kände de inte igen honom. Då tänkte Josef på de drömmar han hade haft om dem. Han sade till dem: "Ni är spejare. Ni har kommit för att se var landet saknar skydd." De svarade honom: "Nej, herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. Vi är alla söner till en och samme man. Vi är hederliga män, dina tjänare är inga spejare." Men han sade till dem: "Jo, ni har kommit för att ta reda på var landet saknar skydd." De svarade: "Vi, dina tjänare, är tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Den yngste är hemma hos vår far och en lever inte längre." Josef sade till dem: "Det är som jag har sagt er. Ni är spejare. Så här skall jag pröva er: Så sant farao lever, ni slipper inte härifrån om inte er yngste bror kommer hit. En av er måste fara och hämta hit er bror, medan ni andra stannar som fångar. Så kan jag pröva om ni har talat sanning. Om det inte är så, är ni spejare, så sant farao lever." Sedan höll han dem i förvar i tre dagar. På tredje dagen sade Josef till dem: "Om ni vill leva så gör på detta sätt, för jag fruktar Gud. Om ni är hederliga män, låt då en av era bröder stanna som fånge i huset där ni suttit fängslade. Men ni andra får resa er väg och föra hem den säd som ni har köpt till hjälp mot hungersnöden hos er. Tag sedan med er yngste bror hit till mig. Om ni talat sanning skall ni slippa dö." Och de gjorde så. Men de sade till varandra: "Vi bär på skuld för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommit i denna ångest." Ruben svarade dem: "Sade jag inte till er att ni inte skulle synda mot pojken? Men ni lyssnade inte på mig. Därför utkrävs nu hans blod." Men de visste inte att Josef förstod detta, för han talade till dem genom tolk. Han vände sig bort från dem och grät. Sedan vände han sig till dem igen och talade med dem. Och han tog Simeon från dem och lät fängsla honom inför deras ögon.

Josefs bröder återvänder till Kanaan
Josef befallde att man skulle fylla deras säckar med säd och lägga vars och ens pengar tillbaka i hans säck och ge dem kost för resan. När man hade gjort så, lastade de säden på sina åsnor och reste därifrån. Men när en av dem vid ett rastställe öppnade sin säck för att ge sin åsna foder, fick han se sina pengar ligga överst i säcken. Och han sade till sina bröder: "Mina pengar har lagts tillbaka hit. Titta här! De är i min säck!" Då sjönk deras mod, och darrande av skräck sade de till varandra: "Vad har Gud gjort mot oss!" När de kom hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hade hänt dem och sade: "Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och behandlade oss som om vi var spejare i landet. Men vi sade till honom: Vi är hederliga män, vi är inga spejare. Vi är tolv bröder, söner till en och samme far. En lever inte längre och den yngste är hemma hos vår far i Kanaans land. Men mannen som var herre i landet svarade oss: Så här skall jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig. Tag så vad ni har köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos er, och res er väg. För sedan er yngste bror hit till mig, så att jag kan vara säker på att ni inte är spejare utan hederliga män. Då skall jag ge er bror tillbaka till er och ni skall få röra er fritt i landet." När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin penningpåse i sin säck. Både de och deras far blev förskräckta när de fick se penningpåsarna. Och deras fader Jakob sade till dem: "Ni gör mig barnlös! Josef är borta, Simeon är borta och Benjamin vill ni också ta ifrån mig. Allting är emot mig!" Ruben sade då till sin far: "Båda mina söner får du döda om jag inte för Benjamin tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig. Jag skall föra honom tillbaka till dig." Men han svarade: "Min son får inte fara dit med er. Hans bror är ju död och han är ensam kvar. Om någon olycka skulle hända honom på resan ni tänker göra, skulle ni föra mina grå hår med sorg ner i dödsriket."

Josefs bröder återvänder till Egypten
Men hungersnöden var svår i landet. När de hade ätit upp den säd som de hade hämtat från Egypten, sade deras far till dem: "Res tillbaka och köp lite säd till mat åt oss." Men Juda svarade honom: "Mannen sade uttryckligen till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er. Om du låter vår bror följa med oss, reser vi ner och köper säd till mat åt dig. Men om du inte låter honom följa med oss, reser vi inte dit, eftersom mannen sade till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er." Då sade Israel: "Varför gjorde ni så illa mot mig att ni talade om för mannen att ni hade en bror till?" De svarade: "Mannen frågade noga om oss och vår släkt. Han sade: Lever er far ännu och har ni någon bror? Då talade vi om för honom hur det var. Kunde vi veta att han skulle säga: Tag med er bror hit ner?" Juda sade då till sin fader Israel: "Låt pojken följa med mig. Vi måste ge oss i väg om vi skall överleva och inte dö, vi själva, du och våra barn. Jag skall ansvara för honom. Av min hand får du utkräva honom. Om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom inför ditt ansikte, skall jag vara en syndare inför dig i all min tid. Och hade vi inte dröjt så länge hade vi redan varit tillbaka för andra gången." Då sade deras fader Israel till dem: "Om det måste bli så, gör då så här: Tag med er av landets bästa frukt i era säckar och för ner det till mannen som gåva, lite balsam och lite honung, dragantgummi och ladanum, pistaschnötter och mandlar. Tag med er dubbla summan pengar, och lämna igen de pengar ni fick tillbaka överst i era säckar. Kanske var det ett misstag. Tag också er bror med er och res genast tillbaka till mannen. Må Gud den Allsmäktige låta er finna barmhärtighet hos mannen, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er hem igen. Men om jag skall bli barnlös, så må jag bli det." Då tog männen gåvorna och den dubbla summan pengar med sig. De tog med sig Benjamin, bröt upp och gav sig i väg till Egypten och kom inför Josef. När Josef såg att Benjamin var med, sade han till sin husföreståndare: "Tag dessa män till mitt hus, slakta något och laga till en måltid åt oss, för männen skall äta middag med mig." Mannen gjorde som Josef hade sagt och tog männen till Josefs hus.Men männen blev förskräckta när de visades in i Josefs hus. De sade: "Det är på grund av pengarna som kom tillbaka i våra säckar förra gången som vi förs in här. Nu tänker han kasta sig över oss och övermanna oss och göra oss till slavar och ta våra åsnor." De steg fram till Josefs husföreståndare vid ingången till huset och sade till honom: "Hör på oss, herre! När vi var här nere förra gången för att köpa säd till mat och sedan kom till ett rastställe och öppnade våra säckar, hittade var och en av oss sina pengar till deras fulla vikt överst i sin säck. Vi har nu fört dem med oss tillbaka. Och vi har andra pengar med oss för att köpa säd till mat. Vi vet inte vem som lagt pengarna i våra säckar." Han svarade: "Oroa er inte, var inte rädda! Det är er Gud och er fars Gud som har låtit er hitta en skatt i era säckar. Jag har fått era pengar." Och han förde ut Simeon till dem. Mannen förde dem in i Josefs hus. Han gav dem vatten att tvätta fötterna med och gav deras åsnor foder. De gjorde i ordning sina gåvor innan Josef kom hem vid middagstiden, ty de hade fått höra att de skulle äta där. När Josef kom hem tog de gåvorna som de hade med sig in till honom i huset, och de bugade sig till jorden för honom. Han hälsade på dem och frågade: "Står det väl till med er gamle far som ni talade om? Lever han än?" De svarade: "Ja, det står väl till med vår far, din tjänare. Han lever än." Och de bugade sig och föll ner för honom. När han såg sig omkring och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Sedan sade han: "Gud skall vara nådig mot dig, min son." Djupt rörd av kärlek till sin bror skyndade Josef sig ut och letade efter en plats där han kunde gråta. Och han gick in i sin kammare och grät där.,När han hade tvättat ansiktet gick han ut igen, behärskade sig och sade: "Sätt fram maten." Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och särskilt för de egyptier som åt tillsammans med honom. Egyptier får nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det anses avskyvärt bland egyptierna. De fick sina platser mitt emot Josef, den förstfödde enligt sin förstfödslorätt, sedan de yngre, var och en efter sin ålder. Och männen såg förundrade på varandra. Han lät servera dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.

Josef prövar sina bröder
Därefter befallde Josef sin husföreståndare: "Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd." Han gjorde som Josef hade sagt. På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor. Men när de hade kommit ett litet stycke utanför staden, sade Josef till sin husföreståndare: "Sätt efter männen, och när du hinner upp dem skall du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont? Det är ju den bägaren som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort." När han kom ifatt dem sade han detta till dem. Då svarade de honom: "Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant! Pengarna vi hittade överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus? Den av dina tjänare som har bägaren skall dö och vi andra skall bli min herres slavar."  Han svarade: "Ja, det skall bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos skall bli min slav. Men ni andra är utan skuld." Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den. Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck. Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden. Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och de föll ner till jorden för honom. Då sade Josef till dem: "Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?" Juda svarade: "Vad skall vi säga till min herre, hur skall vi tala och hur skall vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra." Men Josef sade: "Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos, han skall bli min slav. Men ni andra kan fara hem till er far i frid."

Juda vädjar för Benjamin
Då steg Juda fram till honom och sade: "Lyssna på mig, herre! Låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte vred på din tjänare, för du är som farao. Min herre frågade sina tjänare och sade: Har ni en far eller någon mer bror? Vi svarade min herre: Vi har en gammal far och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och som ännu är ung. Men en bror till honom är död, så han är den ende som är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom. Då sade du till dina tjänare: För honom hit ner till mig, så att jag med egna ögon får se honom. Och vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om han lämnade honom. Men du sade till dina tjänare: Om er yngste bror inte följer med er hit ner så får ni inte komma inför mitt ansikte. När vi kommit hem till din tjänare, min far, berättade vi för honom vad min herre hade sagt. Och när vår far sade: Res tillbaka och köp lite säd till mat åt oss, svarade vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara på det villkoret att vår yngste bror följer med oss kan vi resa. Vi får inte komma inför mannens ansikte om vår yngste bror inte är med. Men din tjänare, min far, sade till oss: Ni vet själva att min hustru har fött två söner åt mig. En gick bort ifrån mig, och jag sade: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess. Om ni tar också denne ifrån mig och någon olycka händer honom, så för ni mina grå hår med sorg ner i dödsriket. Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min far, utan pojken som vår fars hjärta är så fäst vid, då blir det hans död när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då föra din tjänares, vår fars, grå hår med sorg ner i dödsriket. Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken, och jag har sagt att om jag inte har honom med mig hem igen skall jag vara en syndare inför min far i all min tid. Låt därför din tjänare stanna kvar hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom fara hem med sina bröder. Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag förmår inte se den sorg som då skulle drabba min far."

Josef ger sig till känna 
Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: "Gå ut härifrån alla!" Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också. Och Josef sade till sina bröder: "Jag är Josef. Lever far än?" Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. Då sade Josef till dem: "Kom hit till mig." När de kom fram sade han: "Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! Du skall få bo i landet Gosen och vara nära mig, du med dina barn och barnbarn, dina får och din nötboskap och allt som tillhör dig. Ännu återstår det fem hungerår, men jag skall sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig skall lida nöd. Ni ser ju med egna ögon, också min bror Benjamin ser det med egna ögon, att det är jag som med egen mun talar till er. Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner." Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom. När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare. Och farao sade till Josef: "Säg till dina bröder att de gör så här: Lasta era djur och far hem till Kanaans land. Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så skall jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni skall få äta av landets överflöd. Du skall säga till dem att göra så här: Tag med er vagnar från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit. Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land skall vara ert." Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost. Och han gav var och en av dem en högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. Sedan lät han sina bröder resa och de gav sig i väg. Och han sade till dem: "Gräla inte på vägen hem!" De drog upp från Egypten och kom till sin fader Jakob i Kanaans land. De berättade för honom: "Josef lever än och han är härskare över hela Egyptens land!" Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem. Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras fader Jakob nytt liv. Och Israel sade: "Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör."

Jakob flyttar till Egypten
Israel bröt upp med allt han ägde. När han kom till Beer-Sheba offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks Gud. Och Gud talade till Israel i en syn om natten och sade: "Jakob! Jakob!" Han svarade: "Här är jag." Då sade han: "Jag är Gud, din faders Gud. Var inte rädd för att resa till Egypten, ty jag skall där göra dig till ett stort folk. Jag skall själv följa med dig till Egypten och jag skall också föra dig tillbaka därifrån. Och Josefs hand skall tillsluta dina ögon." Jakob bröt upp från Beer-Sheba. Och Israels söner satte sin fader Jakob, sina små barn och sina hustrur på vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom. De tog sin boskap och de ägodelar som de hade skaffat sig i Kanaans land och kom till Egypten, Jakob och alla hans ättlingar med honom. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina ättlingar förde han med sig till Egypten.

Jakobs släkt
Detta är namnen på Israels barn, Jakob och hans söner, som kom till Egypten: Jakobs förstfödde var Ruben, och Rubens söner var Hanok, Pallu, Hesron och Karmi. Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Levis söner var Gerson, Kehat och Merari. Judas söner var Er, Onan, Sela, Peres och Sera, men Er och Onan dog i Kanaans land, och Peres söner var Hesron och Hamul. Isaskars söner var Tola, Puva, Job och Simron. Sebulons söner var Sered, Elon och Jaleel. Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram. Dessutom födde hon åt honom dottern Dina. Sönerna och döttrarna var sammanlagt trettiotre personer.  Gads söner var Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi och Areli. Asers söner var Jimna, Jisva, Jisvi och Beria, och deras syster var Sera. Berias söner var Heber och Malkiel. Dessa var söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter Lea. Hon födde dem åt Jakob, sexton personer. Rakels, Jakobs hustrus, söner var Josef och Benjamin. De söner som föddes åt Josef i Egyptens land var Manasse och Efraim. De föddes åt honom av Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. Benjamins söner var Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman, Ehi och Rosh, Muppim och Huppim och Ard. Dessa var Rakels söner som föddes åt Jakob, sammanlagt fjorton personer. Dans son var Husim. Naftalis söner var Jaseel, Guni, Jeser och Sillem. Dessa var söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter Rakel, och hon födde dem åt Jakob, sammanlagt sju personer. De som kom med Jakob till Egypten, de som var hans ättlingar, var sammanlagt sextiosex personer förutom Jakobs sonhustrur. Och Josefs söner, som föddes åt honom i Egypten, var två. De personer av Jakobs hus som kom till Egypten var sammanlagt sjuttio.

Mötet med Josef
Jakob skickade Juda i förväg till Josef för att denne skulle visa honom vägen till Gosen. Och de kom till landet Gosen. Josef lät spänna för sin vagn och for till Gosen för att möta sin fader Israel. När han kom fram till honom föll han honom om halsen och grät länge vid hans hals. Och Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö då jag har sett ditt ansikte, eftersom du ännu lever." Josef sade till sina bröder och sin fars husfolk: "Jag skall fara upp och tala med farao och säga till honom: Mina bröder och min fars husfolk, som hittills bott i Kanaans land, har kommit till mig. De här männen är herdar och har ägnat sig åt boskapsskötsel. Sina får och sin nötboskap och allt som de äger har de fört med sig. När sedan farao kallar er till sig och frågar vilket yrke ni har, skall ni svara: Vi, dina tjänare, har sysslat med boskapsskötsel från vår ungdom ända tills nu, vi liksom våra fäder. Då kommer ni att få bo i landet Gosen, för egyptierna avskyr allt vad fåraherdar heter."

Jakob inför farao
Och Josef kom och berättade för farao: "Min far och mina bröder har kommit från Kanaans land med sina får och sin nötboskap och allt de äger. De är nu i landet Gosen." Han hade valt ut fem av sina bröder och förde fram dem inför farao. Då frågade farao hans bröder: "Vad har ni för yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, vi liksom våra fäder." De sade också till farao: "Vi har kommit för att bo här i landet någon tid, för dina tjänare har inget bete för sina får eftersom hungersnöden är svår i Kanaans land. Låt nu dina tjänare bo i landet Gosen." Då sade farao till Josef: "Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. Egyptens land ligger öppet för dig. I den bästa delen av landet skall du låta din far och dina bröder bo. Låt dem bo i landet Gosen, och om du vet att några bland dem är dugliga män, så sätt dem till uppsyningsmän över min boskap." Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför farao, och Jakob hälsade farao. Och farao frågade Jakob: "Vad är din ålder?" Jakob svarade farao: "Min vandringstid har varat i etthundratrettio år. Få och svåra har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina förfäders levnadsår under deras vandringstid." Och Jakob välsignade farao och gick ut ifrån honom. Josef lät sin far och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område, så som farao hade befallt. Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin fars hus och gav var och en underhåll efter antalet barn.

Hungersnödens följder för egyptierna
Men ingenstans i landet fanns bröd eftersom hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaans land försmäktade av hunger. För den säd som folket köpte samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och Kanaan och förde dem in i faraos palats. Men när pengarna tog slut i Egypten och Kanaan, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd! Varför skall vi dö inför dina ögon? Vi har ju inga pengar kvar." Josef svarade: "För hit er boskap, så skall jag ge er bröd för boskapen, om era pengar är slut." Då kom de med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, nötboskap och åsnor. På detta sätt underhöll han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap. Så tog det året slut. Men året därpå kom de tillbaka till honom och sade: "Vi kan inte dölja det för min herre. Pengarna är slut och boskapen vi ägde tillhör min herre. Ingenting annat finns nu kvar att ge än våra kroppar och vår jord. Varför skall vi dö inför dina ögon, vi och vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så skall vi med vår jord bli faraos slavar. Ge oss bara utsäde, så att vi får leva och inte dör och så att åkerjorden inte läggs öde." Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Egyptierna sålde var och en sin åker eftersom hungersnöden var så svår. Och åkerjorden blev så faraos egendom. Folket flyttade han till städerna, från ena änden av Egypten till den andra. Men prästernas jord köpte han inte, ty prästerna hade sitt bestämda underhåll av farao, och de levde av det som farao gav dem. Därför behövde de inte sälja sin jord. Och Josef sade till folket: "Se, jag har nu köpt er och er jord åt farao. Här har ni utsäde. Beså nu jorden. När grödan kommer in skall ni ge en femtedel åt farao. Men fyra femtedelar skall ni själva ha till utsäde och till mat åt er och ert husfolk och era små barn." De svarade: "Du har räddat våra liv. Herre, låt oss finna nåd för dina ögon, så skall vi bli faraos slavar." Josef gjorde det till en lag som gäller än i dag för Egyptens jord, att femtedelen av skörden skall ges åt farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

Jakobs sista önskan
Så bodde Israel i landet Gosen i Egypten. De skaffade sig ägodelar och var fruktsamma och förökade sig mycket. Jakob levde sjutton år i Egypten och han blev etthundrafyrtiosju år gammal. När tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, så lägg din hand under min höft och lova att visa mig kärlek och trofasthet så att du inte begraver mig i Egypten. När jag har gått till vila hos mina fäder skall du i stället föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav." Han svarade: "Jag skall göra som du säger." Men Jakob sade: "Ge mig din ed på det!" Och han gav honom sin ed, och Israel tillbad böjd mot bäddens huvudgärd.

Jakob välsignar Josef och hans söner
En tid därefter sade man till Josef: "Din far är sjuk." Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim. Och man sade till Jakob: "Din son Josef har kommit till dig." Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen. Han sade till Josef: "Gud den Allsmäktige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaans land. Han välsignade mig och sade till mig: Jag skall göra dig fruktsam och föröka dig och låta skaror av folk komma av dig, och åt dina efterkommande skall jag ge detta land till egendom för evigt. Dina båda söner, som föddes åt dig i Egyptens land innan jag kom hit till dig i Egypten, skall nu vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina liksom Ruben och Simeon. Men de barn som du har fött efter dem skall vara dina. De skall bära sina bröders namn i deras arvedel. När jag kom från Paddan dog Rakel i Kanaans land under resan, medan det ännu var ett stycke kvar till Efrat, och jag begravde henne där vid vägen till Efrat." - Platsen heter nu Betlehem. När Israel fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?" Josef svarade sin far: "Det är mina söner som Gud har gett mig här." Då sade han: "Tag hit dem till mig så att jag får välsigna dem." Israels ögon var svaga av ålder så att han inte kunde se. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. Och Israel sade till Josef: "Jag hade inte trott att jag skulle få se ditt ansikte, men nu har Gud till och med låtit mig se avkomlingar av dig." Och Josef tog dem från hans knän och bugade sig till jorden. Sedan tog Josef dem båda i handen, Efraim i sin högra hand till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand till höger framför Israel, och förde fram dem till honom. Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på Manasses huvud trots att Manasse var den förstfödde. Han lade händerna i kors. Och han välsignade Josef och sade:

"Den Gud som mina fäder Abraham och Isak har vandrat inför, den Gud som har varit min herde från min födelse ända till i dag, den ängel som har förlossat mig från allt ont, han skall välsigna pojkarna. De skall uppkallas efter mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks, namn och de skall föröka sig och bli talrika på jorden." Men när Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Han tog sin fars hand och ville flytta den från Efraims till Manasses huvud.  Och Josef sade till sin far: "Gör inte så, far. Det här är den förstfödde. Lägg din högra hand på hans huvud." Men hans far ville inte det. Han sade: "Jag vet, min son, jag vet. Också från honom skall det komma ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall ändå bli större än han, och flera folk skall härstamma från honom." Och han välsignade dem på den dagen och sade:

"I dig skall Israel välsigna och säga: Gud skall göra dig lik  Efraim och Manasse." Och han satte Efraim före Manasse. Därefter sade Israel till Josef: "Se, jag dör, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. Och utöver vad jag ger dina bröder, ger jag dig en bergsrygg som jag har tagit från amoreerna med mitt svärd och min båge."

Jakob välsignar sina söner
Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: "Kom hit till mig, så skall jag tala om vad som skall hända er i kommande dagar. Ja, kom samman och lyssna, ni Jakobs söner, hör på Israel, er fader! Ruben, min förstfödde är du, min kraft och min styrkas förstling, främst i myndighet och främst i makt. Du sjuder över som vatten, du skall inte bli den främste, ty du besteg din fars bädd. Då vanhelgade du den, ja, min bädd besteg han. Simeon och Levi är bröder. Våldet är deras vapen. Min själ skall inte ta del i deras råd, min själ skall inte umgås med dem, ty i sin vrede dödade de män och i sitt övermod stympade de oxar. Förbannad är deras vrede som är så våldsam och deras grymhet som är så stor! Jag skall strö ut dem i Jakob, jag skall skingra dem i Israel. Juda, dig skall dina bröder prisa. Din hand skall vara på dina fienders nacke, din fars söner skall buga sig för dig. Ett ungt lejon är Juda. Från rivet byte har du rest dig, min son. Han böjer sig, han lägger sig ner som ett lejon, som en lejoninna - vem får honom att resa sig? Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör* kommer och folken blir honom lydiga. Han binder sin ungåsna vid vinstocken, sitt åsneföl vid den ädla rankan. Han tvättar sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod. Hans ögon är dunkla av vin, hans tänder vita av mjölk.
Sebulon skall bo vid havets strand och bli en hamn för skepp. Sin sida skall han vända mot Sidon.
Isaskar är en stark åsna, som ligger i ro i sitt hägn. Han såg att viloplatsen var god och att landet var ljuvligt. Då böjde han sin rygg under bördor och blev en arbetspliktig slav.
Dan skall skaffa rätt åt sitt folk som en av Israels stammar. Dan skall vara en orm på vägen, en huggorm på stigen, en som biter hästen i foten, så att ryttaren faller baklänges. HERRE, jag väntar på din frälsning! Gad skall trängas av skaror, men själv skall han tränga dem in på hälarna.
Från Aser kommer utsökta rätter. Kungliga läckerheter skall han ge. Naftali är en snabb hind, som talar vackra ord. Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan. Grenarna når upp över muren. Bågskyttar oroar honom, de skjuter på honom och ansätter honom. Men hans båge förblir fast och hans händer och armar spänstiga genom dens händer som är den Starke i Jakob, genom honom som är Herden, Israels Klippa, genom din fars Gud, han skall hjälpa dig, genom den Allsmäktige, han skall välsigna dig med välsignelser ovanifrån, från himlen, välsignelser från djupet som ruvar där nere, välsignelser från bröst och moderliv. Din fars välsignelser når högt, högre än mina fäders välsignelser, till de eviga höjdernas härlighet. De skall vara över Josefs huvud, över hjässan på honom som är fursten bland sina bröder. Benjamin är en glupsk varg. På morgonen äter han rov, på kvällen fördelar han byte." Alla dessa är Israels stammar, tolv till antalet, och detta är vad deras far sade till dem när han välsignade dem. Åt var och en gav han sin särskilda välsignelse.

Jakob dör
Sedan befallde han dem och sade: "Jag skall nu samlas till mitt folk. Begrav mig hos mina fäder i grottan på hetiten Efrons mark, i den grotta som ligger vid fältet i Makpela mitt emot Mamre i Kanaans land. Denna mark köpte Abraham till gravplats av hetiten Efron. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes också Isak och hans hustru Rebecka, och där har jag själv begravt Lea, i grottan på den åker som köptes av hetiterna." När Jakob hade givit sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Och han gav upp andan och samlades till sitt folk.


Jakob blir begravd
Då böjde Josef sig ner över sin fars ansikte och grät över honom och kysste honom. Josef befallde läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle balsamera hans far. Och läkarna balsamerade Israel. Det tog fyrtio dagar, ty så lång tid tar en balsamering. Och egyptierna begrät honom i sjuttio dagar. När sorgedagarna efter honom var över sade Josef till faraos husfolk: "Om jag har funnit nåd för era ögon, ber jag er säga dessa ord till farao: Min far har tagit ed av mig och sagt: När jag är död, så begrav mig i den grav som jag har grävt åt mig i Kanaans land. Låt mig därför resa och begrava min far och sedan komma tillbaka." Farao svarade: "Res dit och begrav din far enligt den ed som han har tagit av dig." Då reste Josef för att begrava sin far. Och alla faraos tjänare reste med honom, de äldste vid hans hov och alla de äldste i Egyptens land, dessutom allt Josefs husfolk och hans bröder och hans fars husfolk. Bara sina små barn, sina får och sin nötboskap lämnade de kvar i landet Gosen. Både vagnar och ryttare for tillsammans med honom, och det var en mycket stor skara.  När de kom till Goren-Haatad på andra sidan Jordan, höll de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han ordnade en sorgehögtid efter sin far i sju dagar. När landets inbyggare, kananeerna, såg sorgehögtiden i Goren-Haatad sade de: "Det är en mycket stor sorgehögtid som egyptierna håller här." Därför kallades platsen Abel-Misrajim. Den ligger på andra sidan Jordan. Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem. De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, det markstycke som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre. När Josef hade begravt sin far vände han tillbaka till Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit med honom för att begrava hans far.

Bröderna ber Josef om förlåtelse
När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: "Tänk om Josef börjar hata oss och låter allt det onda vi gjort mot honom komma över oss." Därför sände de detta bud till Josef: "Din far sade till oss före sin död: Så skall ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåt dina bröder vad de har brutit och syndat genom att handla så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått." Och Josef grät när han fick deras hälsning. Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: "Vi är dina slavar." Men Josef sade till dem: "Var inte rädda. Håller ni mig för Gud? Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv. Var inte rädda. Jag skall sörja för er och era små barn." Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.

Josef dör
Josef bodde kvar i Egypten med sin fars husfolk, och han blev etthundratio år. Josef fick se Efraims barn till tredje led. Också åt Makir, Manasses son, föddes barn som Josef fick ta i knäet. Och Josef sade till sina bröder: "Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet till det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob." Och Josef tog ed av Israels söner och sade: "När Gud ser till er, för då mina ben härifrån." Josef dog när han var etthundratio år. Och man balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar